onsdag 26 november 2008

barn

Saker som kan hända när man har barn;

Hedda säger; Mamma, blunda! Jag får något klistrigt över ögat och uptäcker snart att det är ett (rent) trosskydd. Mamma, jag har byggt en ögon-socka! Säger en förtjust tvååring.

För någon vecka sedan hittade Ville en överlycklig Malte Harpalt stående i toaletten och plaskade med fötterna.

Idag ska jag använda tiden på jobbet åt att jobba så effektivt jag bara kan. Jag har hittills ETT möte inbokat (lunchmöte om nya civilingenjörsutbildningen så det räknas nästan inte). Hela förmiddagen och hela eftermiddagen ska jag sitta framför datorn. Jo, det ska jag. Jag behöver bara ringa ett par samtal till handläggaren för projektet på NUTEK. Och diskutera lite med Monica om upplägget till projektmötet i Riga nästa vecka. Och med Clas om hur vi ska göra med mötet på fredag, telefonmöte eller åka till Örebro? Men resten av tiden ska jag bara sitta och jobba med avhandlingen, kravspecen till upphandlingen och GIS-kursen.

Jo, jo, jo.....

tisdag 25 november 2008

om stress

Okej, nu är det tjockt! Två EU-projekt i beredning, två kurser som ska starta i januari med 20 studenter vardera och en disputation, också det i januari. Först gick jag i tre dagar och kände mig stressad men sen, efter att ha lyckats beta av ett par saker, boka av två möten, delegera bort lite skrivjobb så insåg jag att det här är ju en lärprocess i sig! Precis på samma sätt som man får en mer välstrukturerad ekonomi om man har det lite tight ett tag, kommer jag att arbeta mer effektivt framöver. För jag vet ju vad jag inte behöver göra och vad faktiskt andra kan klara.

Nu är det ju så att jag vill göra allt så det är bara att välja att se positivt på det. Jag lär mig massor om offentlig upphandling, budgetplanering, projektledning och dessutom får jag nya internationella kontakter varje vecka. Kurserna innebär nya samarbeten som jag inte provat förut, GIS med en Thomas och Introduktion för doktorander med en annan Thomas. Hållbara relationer som är värda att lägga tid på.

Idag ska jag pilla i det sista med avhandlingen och sedan skicka den till tryckeriet. Avslut! Det är det som är hemligheten. Det är därifrån ny energi kommer.

söndag 16 november 2008

dagens ord: nej

Jag och Hedda är på väg till kalas. Vi har förberett oss ganska länge. Det ligger klänningar och kjolar och strumpbyxor över hela hennes golv. Dagens ord är NEJ. NEJ, den vill jag inte ha. NEJ, dom är "på tajta". NEJ, den är Mollys (ärv klänning). Gaaah. Det är inte precis jag som vill fira Sandra på treårsdagen.

Till listan lägger jag brad pitt. Jag måste. Men syrran har honom också och hinner hon före gör jag det INTE!

lördag 15 november 2008

listan

Okej, nu är det dags att diskutera listan. Syrran (se blogglänk till höger) har gjort halva sin (drygt) så här kommer min (ursäkta stavningen, orkar inte kolla upp den);

- lars winnerbäck
- henrik schyffert
- jonny depp
- daniel breitholtz
-

en saknas

omsorg krävs.

fredag 14 november 2008

idol

Jag tittar på IDOL och hejar på Johan Palm. Och det är inget jag skäms över.

torsdag 13 november 2008

utmanad om beroende

Fraidi utmanade mig i sin blogg. Vad har jag för beroenden?

- telefon och mejl
- lars winnerbäck
- te

bara lasse och jag

Igår var Ville på bandy. Jag njöt av ensamheten och låg i soffan med datorn på magen och lyssnade på lars winnerbäck på dåliga datorhögtalare, tryckte bullar och höll kontakt med värdefulla vänner. Just nu lyssnar jag på en gammal nostalgilåt med Lisa Ekdal - Öppna upp ditt fönster. När höstmörkret faller blir behovet av djup och själslig reakreation större, men också det sociala behovet. Jag doodlade in en öltid igår kväll och blev nästan tårögd när flera gamla vänner svarade redan första dygnet. Så nu får jag lägga en hel kväll i nästa vecka åt framgångsrika ex doktorander och tekniska doktorer.

fredag 7 november 2008



min man; bildskön

Snart är det 10 år sedan vi träffades. Första gången jag såg Ville var jag såld. Fördomsfull om killar med "the look" tog det ett tag innan "processen" startade.

onsdag 5 november 2008

Jag går en kurs i pedaogik. Det innebär att jag återupplever alla känslor som jag gick igenom 2000 när jag läste på Lärarhögskolan. En förmiddag gick åt till att alla deltagare på kursen fick berätta om sina förväntningar på kursen. Sedan diskuterade vi löst om inlärning och "humsammarna" lyckades gadda ihop sig mot mig och övertyga sig själva om att undervisning är mest lyckad om studenterna engagerar sig i det de själva är intresserade av. Jag försökte förklara att ibland måste de kunna vissa matematiska metoder från en kurs för att klara nästa men de menade att de kan få andra erfarenheter ur diskussionen som de istället kan ha nytta av. Jag undrar bara; de studenterna som kom dit för att lära sig det som stod i kursplanen, blir inte de arga om det handlar om helt andra saker?

Eftermiddagen ägnades åt enade diskussioner och debatter om betygens vara eller icke vara.

Jag kom dit för att lära mig att bli en bättre pedagog, bli bättre på att förmedla svåra saker och att få verktyg för att få mina studenter att fatta bättre så att de hinner med kurserna utan omtentor.

Jag fick en hel dags snömos. Hoppas att morgondagen blir bättre.

onsdag 29 oktober 2008

Lille och Pippi

Om ni söker en stad att trivas och shoppa i, besök Lille! Jag blev verkligen positivt överaskad av denna andra europeiska huvudstad som är helt fantastisk med massor med gamla vackra byggnader. God mat och fransmän som har tvingats lära sig engelska. Ingen turiststad utan en affärsstad, vilket troligen snarast beror på närheten till Paris.

Hemkommen har jag fått lyssna till ett fantastiskt föredrag hållet av min egen Hedda. Det handlade om Pippi och Pippis mamma prusseluskan som bor i himlen och om pappan som bor i söverhavet. Ibland kommer han hem och åker med Tommys och Annikas mamma och pappa i båten där också Långa Farbrorn är med.

Hedda är sjuk, snorig och febrig, så det blir en lugn vecka för familjen från och med nu.

fredag 17 oktober 2008

facebook

Okej, varför har ingen berättat om facebook? Altså, jag menar inte bara nämnt att det finns utan verkligen berättat om facebook. Att man blir fast och att man till slut undrar; nudå? Vad händer mer? Det händer inget mer. Man samlar sina kompisar och sen är man bara där, med en egen sida och ett gäng bilder på gamla vänner som man i alla fall inte tar kontakt med fast man kan. För det känns lika knäppt att kontakta någon via facebook som att googla fram dem och mejla. Men nu har jag massor med nya gamla "light-vänner" på min facebooksida.

Jag har surfat runt och snokat lite på andras sidor men ärligt talat hittar jag inget intressant. Folk får barn och gifter sig och har nya vänner och so what? Det kunde man väl nästan räknat ut själv. Sedan är det som om man inte bryr sig så mycket i alla fall. Vi lever andra liv nu och har nya vänner eller har behållit några av de gamla, de som betydde något.

Ändå är jag lite fast. för det kommer en förfrågan eller ett svar på någon av mina. Och då klickar man på länken och så är man där inne igen. Och snokar och kollar och bevakar. Det är helt galet.

onsdag 15 oktober 2008

lovat för mycket...

Det blir inga livsacknowledgements idag. Jag är helt slut efter en hektisk dag. Men jag hade roligt till och ifrån. Vår doktorand Tracy från Cranfield University var här och vi planerade de två kommande artiklarna i de samarbetet. De har så bra laboratorieförutsättningar så vi förser henne med metodik, hon genomför och sedan skriver vi tillsammans. Vi bestämde också att Veronica ska försöka åka över och jobba där ett tag, det blir perfekt för henne. Tyvärr var jag tvungen att springa mellan mötet med Tracy och ekonomen Annikas kontor eftersom vi har en del trubbel med budgetspecificeringen i CLEAN-projektet.

Tracy och jag avslutade kvällen på Limone där jag bland annat åt en himmelsk efterrätt. Bär med vit choklad och glass. Trevligt för två småbarnsmammor att komma ut och lyxa på representation.

tisdag 14 oktober 2008

om egentid

Jag älskar mitt jobb. Kan man göra det idag utan att bränna ut sig? Betyder det att jag lever för mitt jobb och inte för min familj och mina intressen? Den lärde, förståsigpåaren som vet hur man ska dela jobbet from fritiden och släppa jobbet hemma och hemmet på jobbet, den säger att jag gör helt fel. Förmodligen bränner jag ut mig innan trettio och troligen är min familj besviken på att jag är borta jämt. Chefen bör vara orolig för min stabilitet som projektledare. Jag behöver egentid och omställningstid. Punkt.

Jag tänker inte alls så. Min tankevärld hanterar att växla mellan familjen och jobbet, att varva problemlösning med pusselbygge. Och egentid. Det har jag massor av. Jag har egentid på jobbet och egentid hemma. Att bada med Hedda eller mysa med henne i soffan. Maltes och min timma mellan sex och sju på morgonen när Ville sover igen nattens vakande och Hedda inte ännu vaknat. På jobbet består min egentid i att snabbproducera texter med en skiva Winnerbäck på låg volym. Ett jobb som kräver mycket skrivande lämnar utrymme för mycket ensamarbete vilket är skönt ibland. Långa ansökningar till EU eller avhandling, spelar ingen roll, huvudsaken är ensamarbetet och tankarna som kan vandra som de vill. Att jobba med matematiska modeller ger terapiarbete och då är hjärnan occuperad av det fokus som krävs men det är också nyttigt ibland, för att rensa ur.

Socialt är mitt jobb underbart. Jag trivs så bra med människorna runt mig och vi har genuint roligt tillsammans, både de jag jobbar nära och de som jag knutit till mig endast för att de fyller en viktig social funktion. Vissa möten blir väldigt jobbrelaterade och ibland kan man låta sig lyxa med att prata om livet och framtiden. Jag älskar att minnas. Att titta tillbaka på fester, pubrundor eller samtal med kollegor som blivit vänner. Idag bestämdes att den 18 december ska vi ha en julfest. En fest som ska vara som på den gamla goda tiden när vi samlades i ISTs fikarum och njöt av glöggen som gjorts av etanol som blivit över från en överdrivet bokförd elektronikrengöring. Det är att tanka energi.

Jag har kassa relationer på jobbet också. Slitningar eller gamla konflikter som gör att personer blivit besvikna eller känner sig överkörda. Jag väljer att se det som jobbkonflikter och låter det passera min person. De goda relationerna däremot, gör jag till mina privata, de betyder mycket.

Vad vill jag säga med detta? Kanske att man inte ska slita så hårt med att hitta nya hål, mera tid, annan tid eller egen tid. Det handlar om att göra tiden till sin egen, relationerna till sina egna och uppgifterna intressanta.

Det var det jag ville säga idag.

I morgon ska jag göra en lista med viktiga personer. Jag har tänkt göra det länge, en lista med acknowledgement för livet. Vad tror ni om det?

söndag 12 oktober 2008

vattkoppor

Istället för en barnledig helg, den första sedan Malte föddes, är vi hemma med vattkoppor. Hedda har kli överallt och Malte lite feber. Stackars familjen.

Annars är allt lungt. Jag fördriver tiden i min tankevärld med att grubbla på fortsättningen efter disputationen. Vara kvar eller söka jobb? Jag är inte orolig men blir rastlös vid tanken på båda två. Att vara kvar och fortsätta med samma saker är ett alternativ. Annars kan man jobba i det privata. Det senare har fördelen att det ger nya intryck, nackdelen att jag inte äger mina resultat.

måndag 6 oktober 2008

riga och klädagent



Riga var fint. Tror jag. Vi jobbade hela tiden men makar och barn var runt på stan och sa att Riga var jättefint. Det finns lite bilder i bilddagboken (flodiller.bilddagboken.se). Helgen fylldes dessutom med Junibacken (Hedda fick träffa Pippi), farmors 60-årsfest och Ellas dop.

Jag har en del förestående fester som jag har panik inför eftersom jag numera är oduglig på att snofsa upp mig. Jag anänder aldrig puder eller rouge längre och använder idominsalva istället för hudkräm i ansiktet. Så jag har anlitat min svägerska Nora. Hon har hela garderoben full med kläder och massor med idéer. Dessutom har hon känsla för färg och form och är alltid skitsnygg. Som tack tänkte vi donera ett vitrinskåp som passar bättre hos dem än hos mig.  

onsdag 1 oktober 2008

Inatt hade Malte ont någonstans vilket föranledde totalt utebliven sömn för två redan trötta föräldrar. Jag drabbades av nattångest för allt som måste göras på jobbet. Det är svårare att vara hård och drivande när man vankar huset runt med en liten sjuk kille under vargtimmarna. Halv tre somnade han när han sedan vaknade fem fick pappan ta över.

Dagen spenderades sedan i labbet med ivriga studenter som har räknat fram katjonbyteskapaciteten på jord. Självklart krånglade analysaparaten när alla labbassar hade gått hem och när det till slut blev bra hade studenterna glömt bort hur mycket de hade spätt sina prover. Nu är jag trött och väntar på att familjen ska hämta mig eftersom det regnar. Gnäll, gnäll, gnäll....

I morgon åker vi till Riga. Vi ska träffa två forskargrupper från Riga och Tartu för Polluted Peace. Och på söndag ska lilla Ella döpas och vi får komma och fira!

fredag 26 september 2008

Fraidi utmanar mig, och jag är inte sen att hänga på.

reglerna: svara på alla frågor. välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din. låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

1. vilken mat äter du ofta? God mat. Tack Ville. På vardagarna äter vi mycket "barnmat" som makaroner och köttbullar.

2. när du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av? Jag hatar att vara någon av sorterna. Oftast konkurrerar alla om att få pyssla i köket så jag slipper.

3. var sitter du helst när du bloggar? Spelar ingen roll, jag är glad om jag hinner alls.

4. köper du ofta Triss? En gång gjorde jag det men det var fel lott. Jag fick en av vår rektor också men det var inte heller rätt lott.

5 . vilket land eller stad har varit din bästa semester? Villes och min bilturné i Europa. Jag tror att det var år 2000.

6. vilken tv-kanal tittar du på mest? Femman. Eller fyran om man räknar in nyheterna.

en ny värld i en gammal - Vilnius

Igår kom vi hem från en tre dagar lång resa till Vilnius. Monica och jag jobbar med Polluted Peace, finansierat av SIDA och så småningom ett EU projekt, förhoppningsvis. Vi landade efter en skakig resa i ett litet flygplan. Jag kräktes på toa och gick sedan ut och skakade hand med de som skulle möta oss. -How was your flight? -GREAT, svarade jag och vi började gå mot den lilla bilen som skulle ta oss i en vansinnesfärd mot Vilnius centrum.

Vilnius är en vacker stad. Till skillnad från andra städer som jag tycker är vackra är det inte skalet som är vackert utan människorna, kulturen och atmosfären. Arvet från krigen och senare regimen Sovjet ligger kvar som en hinna över liven där. Men den är tunn och de unga människorna är fullständiga europeer redan. Den nya generationen spiller ingen tid och bekymras inte av det nya, av den fria och växande ekonomin. Den gamla generationen är bekymrade. De har gått från regimen och kollektivet till ett nytt system som de inte förstår och som styr lika hårt, fast med andra syften. Inflationen är 12 % och mat och kläder kostar lika mycket som här, fast lönerna är en tiopotens lägre. Nästa år stänger kärnkraftverken i Vilnius utan att de har någon lösning på hur man ska lösa elproduktionen framöver. De gamla husen från Sovjettiden står orenoverade som stora skräckinjagande skelett. EU ställer krav utan att ta ansvar. Den gamla generationen är slitna och fattiga av att ha hamnat mellan stolarna i en alldeles nödvändig frigörelse.

Stadens gamla kyrkor har öppnats igen. Det som tidigare var Vilnius återstår till 20% efter alla år av krig och ockupation. Kulturbyggnader har räddats undan förstörelse genom att starka individer lärde sig det sovjetiska systemet. Man kallade dem Science Museums. Forskningen var så viktig i den gamla tiden att man valde att behålla allt som kan förknippas med forskning och laboratorieverksamhet. Idag spenderar hundratals litauer sina kvällar med att ideellt bygga upp den gamla staden. 80 % av landet har anslutit sig till kyrkan. För att man får. För att man har saknat andlighet i en tid när människan hade så lågt värde att man utgjorde ett namn och ett nummer.

Vi gick över en bro. På järnräcket satt hundratals hänglås fästa. Under den långa tid när man inte fick ägna sig åt andlighet var det ett sätt för par att fira sitt framtida liv. Man fäste hänglåset i järnräcket och kastade nyckeln i den lilla älven nedanför. På plats bestämde jag mig för att ta dit Ville. Det måste ske snart för om några år till, när staden är fullt europeisk, kommer den att vara förändrad och uppblandad med den västerländska stress som hör till nästa tid, vår tid.

På kvällarna vandrade vi runt i Vilnius centrala delar. De är gamla och mycket vackra, en blandning av vita pampiga byggnader och gotiska lämningar. Det finns ingen kriminalitet, inga höga eller fulla människor och det står ingen och hänger längs husväggarna. Förutom ett par enstaka gamla människor som rörde sig sakta läng gatorna på väg till eller ifrån affären såg vi inte en enda hemlös person.

Institutet för biokemi var en stor och obehaglig byggnad som låg ett stycke utanför centrum. Byggnaden var en av flera komplex med matematik, botanik osv. Under Sovjet var detta ett av de mest framgångsrika forskningsinstituten och människorna där är otroligt kunniga. Man var specialist på att ta fram biokemiska vapen åt regimen. 1989 ströps alla medel till institutet. Idag finansieras det av den lituanska staten och EU-medel. Tiden har stannat. Människorna är kvar och de forskar vidare men de försöker använda sina kunskaper till nya moderna användningsområden, cancermedicin och nedbrytning av explosivämnen. Därav samarbetet. Vi hade en lyckad konferens med ett antal människor. Vi presenterade projektet och vad vi ska göra tillsammans, budgetstrukturer och deadlines. De fattade allt och vi pustade ut. Det här är människor som tänker som oss, exakt som oss, trots vår olika bakgrund.

Efteråt fick vvi gå runt och se labben. Oändliga korridorer med metallskåp på sidorna, likadana små rum med labbänkar, ett litet skrivbord och en diskho med tallrikar och kaffemaskin. Inga kontor och inga fikarum. Tre till sex människor i varje rum. Tysta människor vandrade långsamt mellan rummen, i mörkret eftersom belysning saknades. Vi vandrade också, lika tysta och försiktigt, som om byggnaden kunde detonera när som helst, eller rasa av sin egen tyngd. Efter långa källarkorridorer med lågt i tak och dålig belysning hamnade vi ibland försöksdjuren. Jag svalde hårt och förberedde mig på det värsta. Efter mina år i Spanien på olika hundhem är jag ganska luttrad men stämningen i den här byggnaden gjorde att jag nästan fick panik vid tanken på att det fanns djur som fick leva sina hela liv därinne. Vi klappade kaninerna och mössen och jag bad tyst om ursäkt för att jag inte kastade min yrkesroll och befriade dem på stört. När jag kom ut kunde jag ändå inte låta bli att tänka att djuren hade det bättre än människorna därinne. Mer plats, mer utrymme och regelbunden utfodring. Jag fick förklarat att de kontrolleras noga av EU. Vem kontrollerar hur människorna har det, tänkte jag?

Vi åt lunch i ett lunchrum i en av byggnaderna. Inbakat kött. Varmt rum med svettiga människor. Jag tackade mig själv för att jag hade tagit en åksjuketablett på morgonen, den hjälpte förmodligen till att få ner maten.

lördag 20 september 2008

min smarta unge

Idag har Hedda ätit jättedåligt. Ville är på 40-årsfest och jag och barnen äter makaroner och köttfärssås. Hedda ville inte ha, hon ville ha "pillelin" istället. Så jag mutade. Jag sa att om hon åt upp maten (det var inte mycket) så skulle hon få en piggelin och få titta på två Pippiavsnitt i soffan.

Sen bajsade Malte. Jag gick och bytte på honom, han var röd och det tog en stund innan vi hade busat och smörjt och satt på en ren blöja. När jag kom tillbaka var all mat slut och Hedda var "mycke-mycke-mätt". Så hon fick en piggelin. När jag sedan plockade bort maten hittade jag en hel portion med makaroner och köttfärssås i komposten. Lurad av en två-åring! Jag tittade lyckligt på henne, där hon satt och följde Astrid Lingrens karaktärer med spänd blick, och tänkte att blir hon inget annat så kan hon alltid bli politiker =).

om vikten att prata med folk

I veckan började vi diskutera våra lönehöjningar. Jag hade fått en futtig lönehöjning och Monica visste inte om hon fått nån alls. Vi hörde efter med vår forskningssamrodnare som urskuldrande mumlade något om att han inte visste riktigt hur det blivit med lönerna, att Monica kanske inte får någon höjning eftersom hon är projektanställd på olika projekt och att min doktorandlön redan var för hög.

Vi blev argare och argare. Chefen svarade inte på mejl. Vafan, vi som satsar på akademins framtid, som jobbar 60 timmar per vecka. Jag disputerar ett år i förväg och på samma dag som vår EU-ansökan ska vara inne. Vafan, sa vi, man börjar få en fadd smak i munnen vid tanken på att jobba vidare i akademins värld. Vi saknade Lasse, vår förra chef som vi kunde prata med om allt. Till slut, efter att ha peppat oss hela vägen hem från Eskilstuna i torsdags eftermiddag, trampade vi in till chefen och ställde henne mot väggen. Det visade sig snart att inget var rätt. Monica hade fått löneförhöjning och dessutom fast anställning. Jag hade fått högre lönehöjning än vad doktorandtrappan ger men de hade missat min senaste höjning så den hade gått in baserat på förra lönen. Hon skulle ordna det. Hon hade varit sjuk och hade därför inte hunnit med alla mejl.

Okej, nu gillar vi chefen igen och allt är frid och fröjd. Nästa gång frågar vi först och slösar inte bort en massa energi i onödan. Så korkat och oproffsigt av oss.

onsdag 17 september 2008

kolmårdenbilder och ensam kontorsdag



Nu har vi lagt upp lite bilder från Kolmården på bilddagboken http://flodiller.bilddagboken.se/.

Idag är Monica i Eskilstuna och föreläser. Jag sitter ensam på kontoret och jobbar. På ett sätt är det lättare att fokusera när man är helt ensam men jag märker hur sammansvestade vi har blivit. Ibland skrattar jag rakt ut i luften åt mina tabbar utan att någon frågar "Vad har du gjort nu då?" eller ställer en fråga som inte får svar. Nej, det är verkligen tur att Monica och jag får flytta tillsammans till ett större kontor i höst. Vi behöver varandra varje dag. Dessutom är det deppigt att jobba ensam. Jag sitter och lyssnar på Winnerbäck och petar i texter, gör modeller och diagram men det är skittrist. Kanske ska jag överaska henne med att skriva klart projektansökan på 355 sidor, den med 6 olika länder som ger oss ångest vi tanken på att vi två ska koordinera själva? Då skulle hon nog bli glad? Eller så köper jag en godisskål till kontoret, det går fortare.

Jag ska nog ringa till Hans nu. Hans Wallin och jag pratar nästan varje dag. Det ger energi och fokus åt mina tankar. Men framförallt ger det inspiration. Jag undrar vad jag skulle gjort idag om inte Hans eller Monica hade funnits? Kanske något intressant men jag skulle haft det betydligt tråkigare. Hans är dessutom helt avgörande för vårt nätverkande. Han har introducerat mig till minst 75 % av mitt nätverk av forskare och industripartners. Jag vet att han läser bloggen så jag passar på att tacka allra ödmjukast här!

Ha en bra arbetsdag önskar en rofylld Emma i ett höstruggigt Sverige.

måndag 15 september 2008

min svägerska Nora...

...har en fantastiskt fin blogg om mat. Besök den. Hon har fotat (eller hennes sambo som ju är fotograf) själv och har recept som ligger bra i tiden. Bara vegetariskt.

kolmården och regnskogen

Det är ju helt underbart med Kolmården på hösten. Man behöver inte trängas med så många andra, alla djuren är pigga och glada och man slipper oroa sig för stark sol eller att barnen inte dricker tillräckligt. Vi stannade hela dagen och hann till och med tropikarium till min stora glädje. Det var otroligt imponerande med de fina miljöerna de skapat för alla vattendjur. Cikliderna från Tanganyikasjön måste ha varit över 10 år gamla, så stora var de. Nästa gång jag fyller år ska jag önska mig ett Zoo. Jag vet inte varför jag alltid älskat djur men så är det i alla fall.

En sak jag tänker på efter en dag på Kolmården är hur länge man tjatat om regnskogen. Det första miljöproblemet jag egentligen kom i kontakt med var skövlingen och förbränningen av regnskog. Det gick stora larm på 80-talet där chimpanser och tigrar fick låna ut sina bebisar med gråtmilda blickar för att varna för de katastrofala följder som skulle följa på en utplånad regnskog. Varför händer inget? Varför går debatten likadant 20 år senare? Regnskog kan knappast återskapas under en generations livstid, varför bevarande är så viktigt. Den är ett näst intill optimerat ekosystem där varje liten volym och varje organism har en funktion för någon annan. Ikväll ska jag googla lite på regnskogen tror jag. Bara för att se om det händer något nytt idag och om man kommit på något sätt att få stopp på galenskapen.

lördag 13 september 2008

besök i klamydiakvarteren

Idag var Hedda och jag på stan. Vi köpte godis och slöglodde i affärer. Men reorna är ju slut och vi sparar pengar så det blev inget handlat för vår del. Sedan gick vi hem till mammas kompis Marie som bor i de av VLT-span utnämnda "klamydiakvartern". Andan i det VLT-spaninslag jag läste om just klamydiakvartern var att det är mycket häftigt att bo här. Det är liksom "inne-party-folket" som rör sig i kvarten bakom Stadsbiblioteket. Det skröts i artikeln om att minst två av reportrarna på just VLT-span bor just där. Min undran är förståss; betyder det att det liksom är häftigt med klamydia? Nåväl. Ibland är det skönt att slippa ha koll. Marie verkade pigg och kry =) i alla fall, liksom Emma och Charlotta som också var där. Tre gamla vänner sedan mycket unga år som jag träffar alltför sällan. Hedda lekte med Maries vovve och hans leksaker. Vi smulade lite kex i hennes soffa och synade alla rum noga.

Jag hade lovat Hedda att vi skulle åka buss hem eftersom hon aldrig har åkt buss. Men de härligt miljövänliga bussarna i Västerås går ju nästan aldrig så hon hann somna på busshållplatsen (19 minuter innan avgång). Jag väckte henne när biogasbuss nummer 15 rullade in och vi reste andäktigt genom östra Västerås. Jag hade förberett mig med kontanter, sms och kontokort eftersom det har debatterats hur bussresor ska betalas för allas säkerhet. Än så länge betalar man i alla fall utan problem med kontanter på bussen.

Det var en tonåring på bussen. Han hade ena tröjarmen uppdragen så att hans "kortfingervante" och nitarmband skulle synas. Hedda undrade varför "konken" hade svart hand och jag gissade  att det var för att han var så tuff. Då lade den fullt PO.P-klädda tvååringen huvudet på sned och frågade honom "Är du lite tuff, konken"? "Konken" tittade ut genom bussfönstret med hård min. Inte ska en sketen tvååring få förstöra en så välarbetad immage? Det är svårt att vara tuff i ett samhälle med så många som kan genomskåda en. Jag kanske skulle tipsat om klamydia-trenden?

I morgon åker vi till Kolmården hela dagen.

fredag 12 september 2008

det bästa med hösten

Äntligen är de igång igen, humorprogrammen! Som jag har längtat efter att sommaren med uselt TV-utbud ska vara till ända så att jag får se lite klassisk svensk humor. Ända sedan Henrik Skyffert höll i trådarna i Manegen med Glenn Skilling (det var 1996 och jag såg den i bussen till Chamonix) har jag varit helt såld på de svenska komikerna. Bra komiker har sedan dess ständigt avlösts av ännu bättre. Och nu har det startat. Har ni tex sett "Vem kan slå Filip och Fredrik?" i veckan? Det var sådär men F&F är ju alltid ett säkert kort. Snart sätter Magnus Betner igång med "I ditt ansikte".

Min vädjan till svenska TV-kanaler är; snälla ni, ge oss något på helgerna! Vi är många föräldrar som har minimala barnvaktsmöjligheter och därför turas om att sitta hemma fredag- och lördagkvällar. Vad får vi se? Inte kul TV i alla fall. Ge oss något litet, en gammal repris av Nile City på tv 4-alternativen eller någon gammal Loffe Carlsson-rulle åtmonstone.

En fråga bara, vad hände med årets "Bonde söker fru"? Är vi lurade på konfekten? Blev det inga romanser eller?

onsdag 10 september 2008

den nya världen


Idag på eftermiddagen höll jag föredrag om samverkan mellan forskning och företag på Teknikbyn i Västerås. Det var det nya företagsklustret CLEAN som med några intressenter i spetsen ordnade ett seminarium speciellt för solenergiföretag i mellansverige. Som bonus fick jag lära mig massor om solenergi, solvärme, solkyla, och elteknik. Men det fanns också massor med matnyttigt som Exportrådet höll i och så fick jag mig ett par lektioner i affärsutveckling. Lite upprepning eftersom flera olika aktörer vill ha projektledarrollen när vi sparkar igång. "Stora" kordinatorrollen har vi på högskolan och det var liksom därför jag var där tillsammans med Erik D (vår forskningsledare), Christer och Fredrik.

Vilken lösryckt inledning på det jag bälnkade om igår, kanske ni tänker? Men så är det inte. Temat i alla diskussioner kring miljöteknikexport är; Hur når vi utvecklingsmarknader och vad efterfrågar de? Man talar sol, vind, vatten, biobränslen och avfallshantering. Vi har ju så många energikällor som inte är fossila, som inte är förknippade med beroende av stora infrastrukturer. Utvecklingen i "de nya industriländerna" är otrolig. De vill ha egen energiproduktion och avfallshantering, anpassat för varje hushåll, fabrik eller annan verksamhet.

Vi kommer att komma efter, för vi tänker för bekvämt. Vi vill inte förändra oss eftersom det kommer att kräva att vi ändrar vårt beteende till något som vi anser är sämre. Vi vill ha el i väggen utan att förstå hur den produceras, spola utan att bry oss om att skiten åker någonstans och äta allt i affären utan några betänkligheter. Det är dags för förändring om vi inte ska utkonkurreras av den nya världen. Där ser man utvecklingsmöljigheter och där anpassar man sig och man har längtat efter den här revolutionen som gör att teknik utvecklas som är anpassad för lokala behov, lågteknologi och driftsäkerhet.

NCC var ett av företagen som verkar ha fattat. Miljöchefen föredrog det nya behovet hos bostadsköpare och hyresrättsavnämare, hållbart boende. Kundernas efterfrågan - ett verkligt eller uppfattat behov? Frågar ni mig så är det ett i allra högsta grad verkligt behov, för miljön men också för den ekonomiska utvecklingen. Framtiden kräver det om vi inte ska utkonkurreras av de nya länderna.

tisdag 9 september 2008

det är en grej som jag vill skriva om

Idag är jag jättetrött och väntar med det tänkta inlägget tills i morgon. En blänkare;

Vi håller på att ta slut på jordens resurser. Du vet att om resurserna tar slut och vi inte längre kan utvinna ur det vi förbrukat i form av avfall och biprodukter går världen under.
Men har du tänkt på det?
Har Du tänkt på det?
Har du Tänkt på det?

low think vs high think

Idag ska jag gå hem tidigare från jobbet. Hela familjen ska gå till dagis och ha trädgårdskväll tillsammans med alla fröknarna och föräldrar. Det ska verkligen bli jättekul att träffa alla mammorna igen, jag har saknat alla "lämna-nio-hämta-två-mammor" som brukade träffas och gå till lekparken efter dagis. Jag var hembjuden på fika ibland också men det var inte alltid jag hade lust eller ro att sitta bort en hel dag vid ett fikabord. Men, men, trevliga är de i alla fall och ikväll kan jag mingla lite i barnland igen.

Igår pratade jag med en mamma med fyra barn. Hennes minsta är yngre än Malte och jag tänkte; Hon har hållit på så oändligt mycket längre än jag och har ändå längre kvar. Hon är hemma, hon går till lekparken varje dag och hela hennes värld handlar om barn. Det är bananer och extrakläder och det ena med det andra och jag beundrar henne som nöjer sig och inte får alldeles nippran av att begränsa sin tillvaro till low think (mitt eget begrepp, jämför med low tech). Jag älskar barnen och de ger mig massor men jag vill också ägna mig åt high think annars blir jag alldeles galen. Nu är det fika. En av de viktigaste mötena på dagen. Sen åker jag nog hem.

söndag 7 september 2008

överdjävligt

Om 12 timmar skulle jag ha hållit ett föredrag på World Water Congress i Wien men jag är inte där. Jag är hemma och mår pyton, fortfarande lite fysiskt och en massa psykiskt. Jag har tvingat mig själv att inse att världen snurrar ändå och att det går fler tåg men det grämer mig att jag missar min presentation och alla människor jag skulle träffa. Jag har mejlat alla adresser jag hittar på konferensens hemsida och väntar på svar. Telefonerna är obevakade idag, såklart, dagen innan årets största vattenkonferens drar igång.

Det är så svårt att släppa och så svårt att förstå varför. Jag är tvär och otrevlig. Jag skulle ha minglat i min dyra kostym och ätit snittar och druckit bubbel men istället är jag här hemma med en "gårdbandsfestivalen"-t-shirt och flottigt hår. Stackars Ville. NU ska jag skaka av mig obehagskänslorna och inse att det är bara ett jobb. I morgon ska jag ta Hedda till dagis och sedan jobba lite hemma om jag mår bättre. Kanske skriva min avhandling, det måste ju göras under hösten.

Barnen har varit till stugan med Ville idag och sedan gick vi en sväng. Hedda och jag var oense om dagen, jag sa söndag och hon lördag. Hon vill alltid att det ska vara lördag och att hon är fyra år. Som andra alternativ fredag och att man får godis om man sover lite, och då är hon sex år och Malte bara fyra år. Vi gick till IKEA och hon funderade över vad som var IKEA. Taket och alla lamporna var IKEA, golvet och väggarna också. Och alla sakerna. Men inte gubbarna på parkeringen och inte bilarna. Ville och jag tjafsade om vilken väg som är närmast att gå från oss. Vi köpte inte korv på vägen ut och Malte var bara nöjd hela vägen. Hemma är han på träningsläger hela dagarna. Han vill gåträna och behöver ständig assistans. Man ska hålla ena handen eller vända gåvagnen varje minut (när han kör fast mot något). Får han inte som han vill kastar han sig bakåt och skriker. Det kan väl aldrig vara mig de har fått temperamentet ifrån?

fredag 5 september 2008

doktorandstudier

Nu verkar det som om mina handledare har kontaktat betygsnämnd och opponent för min disputation i januari. Det känns skönt att lägga doktorandstudierna bakom sig men det är också med fasa jag ser fram emot tiden efteråt. Vid alla uppbrott är det som om kroppen genomgår en inre strid om framtidens förträfflighet, möjligheter och risker. Men jag vill bli klar med avhandlingen, jag har ju mina artiklar och mina kurser. Varför ska jag då sitta och forska på doktorandlön? Under det kommande året har jag ändå rätt att vara kvar på högskolan med finansiering som doktorand. I avtalet står nämligen att jag ska bli klar under sommaren 2010. Det blev så eftersom tiden när barnen föddes ska räknas bort från doktorandtiden.

En sak jag tänker på i vår turbulenta tillvaro på högskolan är hur enormt stor påverkan arbetsgivaren kan ha på de anställdas självkänsla. Det är så lätt att, istället för att uppmuntra och stärka, trycka ner och underminera en person. Jag ser det hända just nu, när människor blir hotade om uppsägningar och icke förlängda förordnanden blir det som om deras kompetens och nyttighet är mindre viktig är deras avtal, timplanering och deras vänners respektive utbildning. Man ska kretsas och fackas, förhandlas och synas. Ingen rör på sig. Man sitter och väntar på att någon annan, en utifrån förordnad chef, ska sätta ett värde på huvudet, säga ja eller nej, grönt eller rött. Vi talar om akademiker, kompetenta människor som snarare borde förhandla motbud, se sig själva för den kunskap de besitter och söka sig nya banor. Det är ju bara så vi kan vända värderingen till vår fördel, använda oss själva som truimfkort. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där. Jag vill aldrig vara så rädd att bli uppsagd att jag passivt väntar på mitt pris och under tiden fyller i rätt kolumner och rader för att säkra min position.

Malte vaknade med hela ansiktet fullt med myggbett efter den enorma mygginvasion som nått Sverige. Lilla stackaren. Men inte gnällde han över det, han lekte tittut med tåget medan jag åt frukost och de andra sov. Idag åkte jag senare till jobbet och lämnade Hedda på vägen. Hon är så stolt över dagis och visar mig runt. När barnen skulle gå ut på gården så sa hon; Mamma, nu måste du gå till jobbet! Hon är en kul liten filur, som prosac och losec i ett enda litet levande piller.

torsdag 4 september 2008

storstadspuls

Idag blir det ett kort inlägg. Jag är trött efter en maratonjobbdag. Barnen och Ville var på landet och hämtade mig halv sex. Jag har förberett höstens resor och min presentation på World Water Congress på måndag. Eftersom barnen är så små har jag tagit hjälp av ticket affärsresor med att boka tidseffektiva resor. Det känns lite jobbigt nu men antalet nätter minimeras på det viset. Å andra sidan ser jag fram emot att få känna lite storstadspuls och se nya platser igen. 

Jag ska försöka dela med mig av eventuella sevärdheter. Resan börjar i Wien på söndag med årets största vattenkonferens. Sedan besöks Vilnius, Paris/Lille, London och Helsingfors för Polluted Peace räkning. I vår avslutar vi med minst en månads vistelse i Peking på Tsinghua University, om IVA beviljar resestödet.

Nu ska jag titta på när vanliga människor gör bort sig i TV. Årets IDOL har börjat och mina sämsta sidor kommer fram. Jag frossar.

onsdag 3 september 2008

då och sen

Gårdagens inlägg fick mig att fundera. Om jag nu vill ha höga ambitioner NU, vad finns kvar sedan och hur tror jag att livet slingrar? För länge sedan läste jag i Fraidis blogg, en rolig uppställning av händelser från och med hennes tidiga år och framåt i tiden. Jag sitter och tänker, vad gjorde jag för 10 år sedan och framförallt, vad gör jag om 20 år? När barnen har börjat se sig om i världen och jag har samlat på mig så mycket mer erfarenheter, har så många nya vänner och så mycket tid. Jag tror att jag jobbar mycket men inte hysteriskt, att jag förenklar saker och bär på lite tunga tankar. Antingen har vi en stadsnära gård med hästar och djur, där alla årstider är vackra och det finns en frid och en närvaro. Det är en plats som utgör en bas och samlingspunkt. Där finns uthus som utgör sommarstugor för Hedda och Malte och senare deras barn. Eller så jobbar jag i Stockholm, på KTH, i ett eget företag eller på ett forskningsinstitut. Vi har en lägenhet på Södermalm, en stor och luftig lägenhet med utsikt över en park (Tanto?). Jag har gångavstånd till jobbet fina dagar och tar tunnelbanan när det regnar. Låter mig föras med strömmen av människor och blir anonym och oförväntad för en stund. Jag jobbar länge, mer än tio timmar per dag och njuter av att kunna stanna i fikarummet och prata med kollegorna eller ta en längre lunch. Sedan äter jag en tidig middag med Ville på en krog. På kvällen tar vi fika eller tapas på balkongen eller i TV-soffan.

På somrarna är vi i sommarstugan med mina föräldrar. Mamma har börjat måla korgar igen och pappa spelar den 76:e utgåvan av Civilization på en gammal lap top. Vi lyssnar på när barnen berättar om hur världen är nu, vilka utmaningar som väntar dem, vad som upprör och vad som oroar. Och vi har nog för oss att det var bättre på vår tid. Att framtiden var bättre förr!

tisdag 2 september 2008

skit också

Det är sånt som inte får hända. Charlotta fyllde år den 1 september och jag glömde henne. Det är syndför Charlotta är viktig. I morgon ska jag hitta på ett bra sätt att eftergratta henne.

vägra lida

På landet brukar jag läsa min mammas tidningar, sådana där med lite inredning och lite matrecept och framförallt; med livsstilsreportage. Det är illustrationer av kvinnor över femtio som har gjort sin del av "det arbetssamma livet" och funnit meningen. De går med vedkorgar och inreder vackra hem, promenerar i skogen eller odlar biodynamiskt (vad det nu är för märkligt begrepp). De har skilt sig eller hittat kärleken igen i ett nött och stött förhållande. Bilden är fantastisk. De har en karriär men blir inte stressade och de lägger massor med tid på sina barnbarn. Och jag tänker; varför måste man gå igenom sju helveten för att förstå att livet kan vara värt att leva? Jag vägrar, ärligt talat. Mitt upprop till alla 70-talister som förväntas lida och fänglsas av sin vardag är; livet måste få vara värt att leva nu! Man kan inte vänta tills ett nytt jobb kommer, det blir mindre belastning på det nuvarande eller på att barnen ska klara sig själva ett par timmar så att man kan hinna med en runda i elljusspåret. Jag vill ha det bra nu! Jag vill kombinera mitt jobb med min familj. Jag vill bestämma mig för att Malte får vakna halv fem och det är helt okej. Vi turas om att gå upp och är generösa mot varandra och vi njuter av barnen som de är nu. Inte stressat och halvhjärtat utan med full styrka. Ville och jag prioriterar ett harmoniskt hem och god relation till grannnar och släkt som är viktiga för barnen. Vi tror på uttrycket "it takes a village to rais a child". Det vill vi ha NU, inte när livet ärrat oss och tvingat oss att se meningen med det lilla i livet.

Jag ger järnet på jobbet och tar den enorma chans det innebär att jobba tillsammans med så mycket kreativa människor på en gång. Jag bygger på relationerna, Monica är viktig och Hans Wallin (KCEM) förståss men det finns också många andra som just nu har nyckelroller i jobblivet. Nära samarbeten som leder till bra resultat men som också är trevanden och experiment i sig, som kommer att visa vilka kombinationer som är framgångsrika, kreativa och utvecklande. Människor är så olika och de ger så mycket, bara genom att finnas med och reflektera. Monica och jag skriver tre artiklar med Veronica just nu. Artiklar som är bra för hennes avhandling men också för oss och för framtida strukturer. Vi har Clas och Anders och Mia som är viktiga för den nya plattformen Safety Science Lab. Och vi har Erik Dahlquist. Tänk att så mycket idéer kan rymmas i en person. Vi får hoppas att han inte kvävs i allt det nya, jag tror att hans kreativitet kräver lite frihet för att inte slockna.

måndag 1 september 2008

projektansökningarna tar över

Nu är det så där jobbigt igen. Att skriva ansökningar tar hela arbetstiden. Idag har jag suttit i möten kring två planerade ansökningar till EU hela dagen och därför blir jag tvungen att läsa en massa hemma ikväll. Läsningen utgörs av en bok i informationshantering som jag behöver för mitt doktorandprojekt. Det där stackars projektet som jag knappt hinner jobba med för att "mitt andra jobbliv" själ så otroligt mycket. Att söka pengar tar all kreativ energi. Men vi håller på att bygga upp någonting bra. En ny gren av Process- och resursoptimeringsgruppen har formats, med mig, Monica och Mia Kumm i spetsen. Dessutom ingår kanske 8-9 personer till, bland annat Bo Janzon (fd chef på FOI Grindsjön) som vi har värvat som adjungerad professor inom energetiska material och Haukur Ingasson, professor inom brandteknik. Gruppen har vi valt att kalla Safety Science Lab. Därför måste vi få in pengar så att vi har en plattform att jobba i när jag har disputerat i januari. Vi tror på det här. Det måste bli bra. Eftermiddagsmötet handlade om klusterbildning för små- och medelstora miljöteknikföretag i regionen. Också intressant, också kul för mig men ack, så tidskrävande.

När jag kom hem på jobbet skulle jag som hastigast läsa av mätarna i samfällighetens pannrum då jag upptäckte att det varit inläckage av dagvatten i golvbrunnarna. Så vi fick ägna ett par timmar av måndagskvällen åt att sanera hela utrymmet. Som tur var hade vår kraftstation klarat sig. Sen var det skönt att få läsa om Pettson och Findus en stund innan "Jannelund" kom och grusade Heddas och Maltes ögon. Hedda undrade om Jannelund hade Pippi och Bamse med sig när han kom genom fönstret. Jag sa att jag trodde att han hade det. Vad vet väl jag? Logiken behövs verkligen inte till barnuppfostran, där är det fantasin, flexibiliteten och glädjen som styr och råder.

söndag 31 augusti 2008

kräftor

I förra veckan ringde min mentor och vän, Hans, från de Sörmländska skogarna och sa att nu! nu finns det kräftor att hämta för BIOREX-tjejerna. Det var Hans själv och Bertil, entrepenör och fd kommundirektör i en sörmländsk småstad, som hade engagerat sig i vår önskan att frossa i Svenska kräftor. Så ville tog Malte med sig och körde ner till Cesiums kontor och tog emot fler kräftor än jag någonsin har sett. De var stora och ARGA. Ville kokte kräftor hela den kvällen. Det häftigast med mina och Monicas projekt är att vi träffar så många människor som engagerar sig på riktigt. Det är som om jobbet blir en hobby och hobbyn är jobbet. Därför är det så lätt att själv älska projekten och göra dem till en del av oss. Jag tänkte skriva mer om det senare, om att man inte alls måste se jobbet som "bara ett jobb" utan tvärtom; man kan unna sig att brinna och leva för allt man gör. Den dagen jag inte trivs kommer jag att ta mig vidare någon annanstans. Livet är för kort för att leva med halva hjärtat flera timmar på dygnet.

Igår hade vi kräftskiva med samfälligheten och det smakade smaskens, förståss. Vi hade bara bakmaskinsbröd, kräftorna och en flaska Chianti med oss ut. Enkelt och rofyllt. Barnen lekte fritt till sena kvällen och vi gladde oss för att vi satsat rätt som köpte in oss i en grupp med familjer. Radhuslivet är genialt när barnen är små.

I ett senare inlägg ska jag unna lite tid åt att presentera människorna, Hans, Bertil, Monica och mina grannar. Men nu blir det bara en mjukstart på bloggandet. Jag vill ju inte att ni ska tröttna när ni knappast börjat.

lördag 30 augusti 2008

jobbfest och ballefon

Nu ska jag börja blogga! Det blir inget avancerat men kanske något underhållande för våra närmaste. Första inlägget;

Igår var jag ute med jobbet. När jag skulle cykla hem hade Ville och Jenny ringt. Jag fick inte tag på någon av dem och fick för mig att något hänt. Cyklade hem och allt var som vanligt, förståss. Med mig på Tabasco var Fredrik och hans tjej, det var för att Fredrik fått nytt jobb som vi var ute och åt. De hade barnvakt, för första gången en hel kväll, till sin lilla son som är tre månader. Han kinkade med farmor och de satt i telefonen varje halvtimme. Tungt och knappt värt att gå ut skulle jag tycka.

Idag ska Vi köpa ny telefon. Våra telefoner har gått sönder och vi har tagit fram en gammal hederlig telefon som är kopplad till väggen. Ville hade den när han var ung unkis. Istället för en lapp med ett telefonnummer är det en lapp som det står BALLE på. Vem blev jag kär i? Men nu i efterhand är det jättegulligt.