doktorandstudier

Nu verkar det som om mina handledare har kontaktat betygsnämnd och opponent för min disputation i januari. Det känns skönt att lägga doktorandstudierna bakom sig men det är också med fasa jag ser fram emot tiden efteråt. Vid alla uppbrott är det som om kroppen genomgår en inre strid om framtidens förträfflighet, möjligheter och risker. Men jag vill bli klar med avhandlingen, jag har ju mina artiklar och mina kurser. Varför ska jag då sitta och forska på doktorandlön? Under det kommande året har jag ändå rätt att vara kvar på högskolan med finansiering som doktorand. I avtalet står nämligen att jag ska bli klar under sommaren 2010. Det blev så eftersom tiden när barnen föddes ska räknas bort från doktorandtiden.

En sak jag tänker på i vår turbulenta tillvaro på högskolan är hur enormt stor påverkan arbetsgivaren kan ha på de anställdas självkänsla. Det är så lätt att, istället för att uppmuntra och stärka, trycka ner och underminera en person. Jag ser det hända just nu, när människor blir hotade om uppsägningar och icke förlängda förordnanden blir det som om deras kompetens och nyttighet är mindre viktig är deras avtal, timplanering och deras vänners respektive utbildning. Man ska kretsas och fackas, förhandlas och synas. Ingen rör på sig. Man sitter och väntar på att någon annan, en utifrån förordnad chef, ska sätta ett värde på huvudet, säga ja eller nej, grönt eller rött. Vi talar om akademiker, kompetenta människor som snarare borde förhandla motbud, se sig själva för den kunskap de besitter och söka sig nya banor. Det är ju bara så vi kan vända värderingen till vår fördel, använda oss själva som truimfkort. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där. Jag vill aldrig vara så rädd att bli uppsagd att jag passivt väntar på mitt pris och under tiden fyller i rätt kolumner och rader för att säkra min position.

Malte vaknade med hela ansiktet fullt med myggbett efter den enorma mygginvasion som nått Sverige. Lilla stackaren. Men inte gnällde han över det, han lekte tittut med tåget medan jag åt frukost och de andra sov. Idag åkte jag senare till jobbet och lämnade Hedda på vägen. Hon är så stolt över dagis och visar mig runt. När barnen skulle gå ut på gården så sa hon; Mamma, nu måste du gå till jobbet! Hon är en kul liten filur, som prosac och losec i ett enda litet levande piller.