om vikten att prata med folk

I veckan började vi diskutera våra lönehöjningar. Jag hade fått en futtig lönehöjning och Monica visste inte om hon fått nån alls. Vi hörde efter med vår forskningssamrodnare som urskuldrande mumlade något om att han inte visste riktigt hur det blivit med lönerna, att Monica kanske inte får någon höjning eftersom hon är projektanställd på olika projekt och att min doktorandlön redan var för hög.

Vi blev argare och argare. Chefen svarade inte på mejl. Vafan, vi som satsar på akademins framtid, som jobbar 60 timmar per vecka. Jag disputerar ett år i förväg och på samma dag som vår EU-ansökan ska vara inne. Vafan, sa vi, man börjar få en fadd smak i munnen vid tanken på att jobba vidare i akademins värld. Vi saknade Lasse, vår förra chef som vi kunde prata med om allt. Till slut, efter att ha peppat oss hela vägen hem från Eskilstuna i torsdags eftermiddag, trampade vi in till chefen och ställde henne mot väggen. Det visade sig snart att inget var rätt. Monica hade fått löneförhöjning och dessutom fast anställning. Jag hade fått högre lönehöjning än vad doktorandtrappan ger men de hade missat min senaste höjning så den hade gått in baserat på förra lönen. Hon skulle ordna det. Hon hade varit sjuk och hade därför inte hunnit med alla mejl.

Okej, nu gillar vi chefen igen och allt är frid och fröjd. Nästa gång frågar vi först och slösar inte bort en massa energi i onödan. Så korkat och oproffsigt av oss.