vägra lida

På landet brukar jag läsa min mammas tidningar, sådana där med lite inredning och lite matrecept och framförallt; med livsstilsreportage. Det är illustrationer av kvinnor över femtio som har gjort sin del av "det arbetssamma livet" och funnit meningen. De går med vedkorgar och inreder vackra hem, promenerar i skogen eller odlar biodynamiskt (vad det nu är för märkligt begrepp). De har skilt sig eller hittat kärleken igen i ett nött och stött förhållande. Bilden är fantastisk. De har en karriär men blir inte stressade och de lägger massor med tid på sina barnbarn. Och jag tänker; varför måste man gå igenom sju helveten för att förstå att livet kan vara värt att leva? Jag vägrar, ärligt talat. Mitt upprop till alla 70-talister som förväntas lida och fänglsas av sin vardag är; livet måste få vara värt att leva nu! Man kan inte vänta tills ett nytt jobb kommer, det blir mindre belastning på det nuvarande eller på att barnen ska klara sig själva ett par timmar så att man kan hinna med en runda i elljusspåret. Jag vill ha det bra nu! Jag vill kombinera mitt jobb med min familj. Jag vill bestämma mig för att Malte får vakna halv fem och det är helt okej. Vi turas om att gå upp och är generösa mot varandra och vi njuter av barnen som de är nu. Inte stressat och halvhjärtat utan med full styrka. Ville och jag prioriterar ett harmoniskt hem och god relation till grannnar och släkt som är viktiga för barnen. Vi tror på uttrycket "it takes a village to rais a child". Det vill vi ha NU, inte när livet ärrat oss och tvingat oss att se meningen med det lilla i livet.

Jag ger järnet på jobbet och tar den enorma chans det innebär att jobba tillsammans med så mycket kreativa människor på en gång. Jag bygger på relationerna, Monica är viktig och Hans Wallin (KCEM) förståss men det finns också många andra som just nu har nyckelroller i jobblivet. Nära samarbeten som leder till bra resultat men som också är trevanden och experiment i sig, som kommer att visa vilka kombinationer som är framgångsrika, kreativa och utvecklande. Människor är så olika och de ger så mycket, bara genom att finnas med och reflektera. Monica och jag skriver tre artiklar med Veronica just nu. Artiklar som är bra för hennes avhandling men också för oss och för framtida strukturer. Vi har Clas och Anders och Mia som är viktiga för den nya plattformen Safety Science Lab. Och vi har Erik Dahlquist. Tänk att så mycket idéer kan rymmas i en person. Vi får hoppas att han inte kvävs i allt det nya, jag tror att hans kreativitet kräver lite frihet för att inte slockna.