Igår kom vi hem från en tre dagar lång resa till Vilnius. Monica och jag jobbar med Polluted Peace, finansierat av SIDA och så småningom ett EU projekt, förhoppningsvis. Vi landade efter en skakig resa i ett litet flygplan. Jag kräktes på toa och gick sedan ut och skakade hand med de som skulle möta oss. -How was your flight? -GREAT, svarade jag och vi började gå mot den lilla bilen som skulle ta oss i en vansinnesfärd mot Vilnius centrum.
Vilnius är en vacker stad. Till skillnad från andra städer som jag tycker är vackra är det inte skalet som är vackert utan människorna, kulturen och atmosfären. Arvet från krigen och senare regimen Sovjet ligger kvar som en hinna över liven där. Men den är tunn och de unga människorna är fullständiga europeer redan. Den nya generationen spiller ingen tid och bekymras inte av det nya, av den fria och växande ekonomin. Den gamla generationen är bekymrade. De har gått från regimen och kollektivet till ett nytt system som de inte förstår och som styr lika hårt, fast med andra syften. Inflationen är 12 % och mat och kläder kostar lika mycket som här, fast lönerna är en tiopotens lägre. Nästa år stänger kärnkraftverken i Vilnius utan att de har någon lösning på hur man ska lösa elproduktionen framöver. De gamla husen från Sovjettiden står orenoverade som stora skräckinjagande skelett. EU ställer krav utan att ta ansvar. Den gamla generationen är slitna och fattiga av att ha hamnat mellan stolarna i en alldeles nödvändig frigörelse.
Stadens gamla kyrkor har öppnats igen. Det som tidigare var Vilnius återstår till 20% efter alla år av krig och ockupation. Kulturbyggnader har räddats undan förstörelse genom att starka individer lärde sig det sovjetiska systemet. Man kallade dem Science Museums. Forskningen var så viktig i den gamla tiden att man valde att behålla allt som kan förknippas med forskning och laboratorieverksamhet. Idag spenderar hundratals litauer sina kvällar med att ideellt bygga upp den gamla staden. 80 % av landet har anslutit sig till kyrkan. För att man får. För att man har saknat andlighet i en tid när människan hade så lågt värde att man utgjorde ett namn och ett nummer.
Vi gick över en bro. På järnräcket satt hundratals hänglås fästa. Under den långa tid när man inte fick ägna sig åt andlighet var det ett sätt för par att fira sitt framtida liv. Man fäste hänglåset i järnräcket och kastade nyckeln i den lilla älven nedanför. På plats bestämde jag mig för att ta dit Ville. Det måste ske snart för om några år till, när staden är fullt europeisk, kommer den att vara förändrad och uppblandad med den västerländska stress som hör till nästa tid, vår tid.
På kvällarna vandrade vi runt i Vilnius centrala delar. De är gamla och mycket vackra, en blandning av vita pampiga byggnader och gotiska lämningar. Det finns ingen kriminalitet, inga höga eller fulla människor och det står ingen och hänger längs husväggarna. Förutom ett par enstaka gamla människor som rörde sig sakta läng gatorna på väg till eller ifrån affären såg vi inte en enda hemlös person.
Institutet för biokemi var en stor och obehaglig byggnad som låg ett stycke utanför centrum. Byggnaden var en av flera komplex med matematik, botanik osv. Under Sovjet var detta ett av de mest framgångsrika forskningsinstituten och människorna där är otroligt kunniga. Man var specialist på att ta fram biokemiska vapen åt regimen. 1989 ströps alla medel till institutet. Idag finansieras det av den lituanska staten och EU-medel. Tiden har stannat. Människorna är kvar och de forskar vidare men de försöker använda sina kunskaper till nya moderna användningsområden, cancermedicin och nedbrytning av explosivämnen. Därav samarbetet. Vi hade en lyckad konferens med ett antal människor. Vi presenterade projektet och vad vi ska göra tillsammans, budgetstrukturer och deadlines. De fattade allt och vi pustade ut. Det här är människor som tänker som oss, exakt som oss, trots vår olika bakgrund.
Efteråt fick vvi gå runt och se labben. Oändliga korridorer med metallskåp på sidorna, likadana små rum med labbänkar, ett litet skrivbord och en diskho med tallrikar och kaffemaskin. Inga kontor och inga fikarum. Tre till sex människor i varje rum. Tysta människor vandrade långsamt mellan rummen, i mörkret eftersom belysning saknades. Vi vandrade också, lika tysta och försiktigt, som om byggnaden kunde detonera när som helst, eller rasa av sin egen tyngd. Efter långa källarkorridorer med lågt i tak och dålig belysning hamnade vi ibland försöksdjuren. Jag svalde hårt och förberedde mig på det värsta. Efter mina år i Spanien på olika hundhem är jag ganska luttrad men stämningen i den här byggnaden gjorde att jag nästan fick panik vid tanken på att det fanns djur som fick leva sina hela liv därinne. Vi klappade kaninerna och mössen och jag bad tyst om ursäkt för att jag inte kastade min yrkesroll och befriade dem på stört. När jag kom ut kunde jag ändå inte låta bli att tänka att djuren hade det bättre än människorna därinne. Mer plats, mer utrymme och regelbunden utfodring. Jag fick förklarat att de kontrolleras noga av EU. Vem kontrollerar hur människorna har det, tänkte jag?
Vi åt lunch i ett lunchrum i en av byggnaderna. Inbakat kött. Varmt rum med svettiga människor. Jag tackade mig själv för att jag hade tagit en åksjuketablett på morgonen, den hjälpte förmodligen till att få ner maten.
Inlägg
