fredag 26 september 2008
reglerna: svara på alla frågor. välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din. låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!
1. vilken mat äter du ofta? God mat. Tack Ville. På vardagarna äter vi mycket "barnmat" som makaroner och köttbullar.
2. när du är på kalas, är du den person som sitter eller hjälper du till att duka av? Jag hatar att vara någon av sorterna. Oftast konkurrerar alla om att få pyssla i köket så jag slipper.
3. var sitter du helst när du bloggar? Spelar ingen roll, jag är glad om jag hinner alls.
4. köper du ofta Triss? En gång gjorde jag det men det var fel lott. Jag fick en av vår rektor också men det var inte heller rätt lott.
5 . vilket land eller stad har varit din bästa semester? Villes och min bilturné i Europa. Jag tror att det var år 2000.
6. vilken tv-kanal tittar du på mest? Femman. Eller fyran om man räknar in nyheterna.
en ny värld i en gammal - Vilnius
Vilnius är en vacker stad. Till skillnad från andra städer som jag tycker är vackra är det inte skalet som är vackert utan människorna, kulturen och atmosfären. Arvet från krigen och senare regimen Sovjet ligger kvar som en hinna över liven där. Men den är tunn och de unga människorna är fullständiga europeer redan. Den nya generationen spiller ingen tid och bekymras inte av det nya, av den fria och växande ekonomin. Den gamla generationen är bekymrade. De har gått från regimen och kollektivet till ett nytt system som de inte förstår och som styr lika hårt, fast med andra syften. Inflationen är 12 % och mat och kläder kostar lika mycket som här, fast lönerna är en tiopotens lägre. Nästa år stänger kärnkraftverken i Vilnius utan att de har någon lösning på hur man ska lösa elproduktionen framöver. De gamla husen från Sovjettiden står orenoverade som stora skräckinjagande skelett. EU ställer krav utan att ta ansvar. Den gamla generationen är slitna och fattiga av att ha hamnat mellan stolarna i en alldeles nödvändig frigörelse.
Stadens gamla kyrkor har öppnats igen. Det som tidigare var Vilnius återstår till 20% efter alla år av krig och ockupation. Kulturbyggnader har räddats undan förstörelse genom att starka individer lärde sig det sovjetiska systemet. Man kallade dem Science Museums. Forskningen var så viktig i den gamla tiden att man valde att behålla allt som kan förknippas med forskning och laboratorieverksamhet. Idag spenderar hundratals litauer sina kvällar med att ideellt bygga upp den gamla staden. 80 % av landet har anslutit sig till kyrkan. För att man får. För att man har saknat andlighet i en tid när människan hade så lågt värde att man utgjorde ett namn och ett nummer.
Vi gick över en bro. På järnräcket satt hundratals hänglås fästa. Under den långa tid när man inte fick ägna sig åt andlighet var det ett sätt för par att fira sitt framtida liv. Man fäste hänglåset i järnräcket och kastade nyckeln i den lilla älven nedanför. På plats bestämde jag mig för att ta dit Ville. Det måste ske snart för om några år till, när staden är fullt europeisk, kommer den att vara förändrad och uppblandad med den västerländska stress som hör till nästa tid, vår tid.
På kvällarna vandrade vi runt i Vilnius centrala delar. De är gamla och mycket vackra, en blandning av vita pampiga byggnader och gotiska lämningar. Det finns ingen kriminalitet, inga höga eller fulla människor och det står ingen och hänger längs husväggarna. Förutom ett par enstaka gamla människor som rörde sig sakta läng gatorna på väg till eller ifrån affären såg vi inte en enda hemlös person.
Institutet för biokemi var en stor och obehaglig byggnad som låg ett stycke utanför centrum. Byggnaden var en av flera komplex med matematik, botanik osv. Under Sovjet var detta ett av de mest framgångsrika forskningsinstituten och människorna där är otroligt kunniga. Man var specialist på att ta fram biokemiska vapen åt regimen. 1989 ströps alla medel till institutet. Idag finansieras det av den lituanska staten och EU-medel. Tiden har stannat. Människorna är kvar och de forskar vidare men de försöker använda sina kunskaper till nya moderna användningsområden, cancermedicin och nedbrytning av explosivämnen. Därav samarbetet. Vi hade en lyckad konferens med ett antal människor. Vi presenterade projektet och vad vi ska göra tillsammans, budgetstrukturer och deadlines. De fattade allt och vi pustade ut. Det här är människor som tänker som oss, exakt som oss, trots vår olika bakgrund.
Efteråt fick vvi gå runt och se labben. Oändliga korridorer med metallskåp på sidorna, likadana små rum med labbänkar, ett litet skrivbord och en diskho med tallrikar och kaffemaskin. Inga kontor och inga fikarum. Tre till sex människor i varje rum. Tysta människor vandrade långsamt mellan rummen, i mörkret eftersom belysning saknades. Vi vandrade också, lika tysta och försiktigt, som om byggnaden kunde detonera när som helst, eller rasa av sin egen tyngd. Efter långa källarkorridorer med lågt i tak och dålig belysning hamnade vi ibland försöksdjuren. Jag svalde hårt och förberedde mig på det värsta. Efter mina år i Spanien på olika hundhem är jag ganska luttrad men stämningen i den här byggnaden gjorde att jag nästan fick panik vid tanken på att det fanns djur som fick leva sina hela liv därinne. Vi klappade kaninerna och mössen och jag bad tyst om ursäkt för att jag inte kastade min yrkesroll och befriade dem på stört. När jag kom ut kunde jag ändå inte låta bli att tänka att djuren hade det bättre än människorna därinne. Mer plats, mer utrymme och regelbunden utfodring. Jag fick förklarat att de kontrolleras noga av EU. Vem kontrollerar hur människorna har det, tänkte jag?
Vi åt lunch i ett lunchrum i en av byggnaderna. Inbakat kött. Varmt rum med svettiga människor. Jag tackade mig själv för att jag hade tagit en åksjuketablett på morgonen, den hjälpte förmodligen till att få ner maten.
lördag 20 september 2008
min smarta unge
Sen bajsade Malte. Jag gick och bytte på honom, han var röd och det tog en stund innan vi hade busat och smörjt och satt på en ren blöja. När jag kom tillbaka var all mat slut och Hedda var "mycke-mycke-mätt". Så hon fick en piggelin. När jag sedan plockade bort maten hittade jag en hel portion med makaroner och köttfärssås i komposten. Lurad av en två-åring! Jag tittade lyckligt på henne, där hon satt och följde Astrid Lingrens karaktärer med spänd blick, och tänkte att blir hon inget annat så kan hon alltid bli politiker =).
om vikten att prata med folk
Vi blev argare och argare. Chefen svarade inte på mejl. Vafan, vi som satsar på akademins framtid, som jobbar 60 timmar per vecka. Jag disputerar ett år i förväg och på samma dag som vår EU-ansökan ska vara inne. Vafan, sa vi, man börjar få en fadd smak i munnen vid tanken på att jobba vidare i akademins värld. Vi saknade Lasse, vår förra chef som vi kunde prata med om allt. Till slut, efter att ha peppat oss hela vägen hem från Eskilstuna i torsdags eftermiddag, trampade vi in till chefen och ställde henne mot väggen. Det visade sig snart att inget var rätt. Monica hade fått löneförhöjning och dessutom fast anställning. Jag hade fått högre lönehöjning än vad doktorandtrappan ger men de hade missat min senaste höjning så den hade gått in baserat på förra lönen. Hon skulle ordna det. Hon hade varit sjuk och hade därför inte hunnit med alla mejl.
Okej, nu gillar vi chefen igen och allt är frid och fröjd. Nästa gång frågar vi först och slösar inte bort en massa energi i onödan. Så korkat och oproffsigt av oss.
torsdag 18 september 2008
onsdag 17 september 2008
kolmårdenbilder och ensam kontorsdag

Nu har vi lagt upp lite bilder från Kolmården på bilddagboken http://flodiller.bilddagboken.se/.
Idag är Monica i Eskilstuna och föreläser. Jag sitter ensam på kontoret och jobbar. På ett sätt är det lättare att fokusera när man är helt ensam men jag märker hur sammansvestade vi har blivit. Ibland skrattar jag rakt ut i luften åt mina tabbar utan att någon frågar "Vad har du gjort nu då?" eller ställer en fråga som inte får svar. Nej, det är verkligen tur att Monica och jag får flytta tillsammans till ett större kontor i höst. Vi behöver varandra varje dag. Dessutom är det deppigt att jobba ensam. Jag sitter och lyssnar på Winnerbäck och petar i texter, gör modeller och diagram men det är skittrist. Kanske ska jag överaska henne med att skriva klart projektansökan på 355 sidor, den med 6 olika länder som ger oss ångest vi tanken på att vi två ska koordinera själva? Då skulle hon nog bli glad? Eller så köper jag en godisskål till kontoret, det går fortare.
Jag ska nog ringa till Hans nu. Hans Wallin och jag pratar nästan varje dag. Det ger energi och fokus åt mina tankar. Men framförallt ger det inspiration. Jag undrar vad jag skulle gjort idag om inte Hans eller Monica hade funnits? Kanske något intressant men jag skulle haft det betydligt tråkigare. Hans är dessutom helt avgörande för vårt nätverkande. Han har introducerat mig till minst 75 % av mitt nätverk av forskare och industripartners. Jag vet att han läser bloggen så jag passar på att tacka allra ödmjukast här!
Ha en bra arbetsdag önskar en rofylld Emma i ett höstruggigt Sverige.
måndag 15 september 2008
min svägerska Nora...
kolmården och regnskogen
En sak jag tänker på efter en dag på Kolmården är hur länge man tjatat om regnskogen. Det första miljöproblemet jag egentligen kom i kontakt med var skövlingen och förbränningen av regnskog. Det gick stora larm på 80-talet där chimpanser och tigrar fick låna ut sina bebisar med gråtmilda blickar för att varna för de katastrofala följder som skulle följa på en utplånad regnskog. Varför händer inget? Varför går debatten likadant 20 år senare? Regnskog kan knappast återskapas under en generations livstid, varför bevarande är så viktigt. Den är ett näst intill optimerat ekosystem där varje liten volym och varje organism har en funktion för någon annan. Ikväll ska jag googla lite på regnskogen tror jag. Bara för att se om det händer något nytt idag och om man kommit på något sätt att få stopp på galenskapen.
lördag 13 september 2008
besök i klamydiakvarteren
Jag hade lovat Hedda att vi skulle åka buss hem eftersom hon aldrig har åkt buss. Men de härligt miljövänliga bussarna i Västerås går ju nästan aldrig så hon hann somna på busshållplatsen (19 minuter innan avgång). Jag väckte henne när biogasbuss nummer 15 rullade in och vi reste andäktigt genom östra Västerås. Jag hade förberett mig med kontanter, sms och kontokort eftersom det har debatterats hur bussresor ska betalas för allas säkerhet. Än så länge betalar man i alla fall utan problem med kontanter på bussen.
Det var en tonåring på bussen. Han hade ena tröjarmen uppdragen så att hans "kortfingervante" och nitarmband skulle synas. Hedda undrade varför "konken" hade svart hand och jag gissade att det var för att han var så tuff. Då lade den fullt PO.P-klädda tvååringen huvudet på sned och frågade honom "Är du lite tuff, konken"? "Konken" tittade ut genom bussfönstret med hård min. Inte ska en sketen tvååring få förstöra en så välarbetad immage? Det är svårt att vara tuff i ett samhälle med så många som kan genomskåda en. Jag kanske skulle tipsat om klamydia-trenden?
I morgon åker vi till Kolmården hela dagen.
fredag 12 september 2008
det bästa med hösten
Min vädjan till svenska TV-kanaler är; snälla ni, ge oss något på helgerna! Vi är många föräldrar som har minimala barnvaktsmöjligheter och därför turas om att sitta hemma fredag- och lördagkvällar. Vad får vi se? Inte kul TV i alla fall. Ge oss något litet, en gammal repris av Nile City på tv 4-alternativen eller någon gammal Loffe Carlsson-rulle åtmonstone.
En fråga bara, vad hände med årets "Bonde söker fru"? Är vi lurade på konfekten? Blev det inga romanser eller?
onsdag 10 september 2008
den nya världen

Vilken lösryckt inledning på det jag bälnkade om igår, kanske ni tänker? Men så är det inte. Temat i alla diskussioner kring miljöteknikexport är; Hur når vi utvecklingsmarknader och vad efterfrågar de? Man talar sol, vind, vatten, biobränslen och avfallshantering. Vi har ju så många energikällor som inte är fossila, som inte är förknippade med beroende av stora infrastrukturer. Utvecklingen i "de nya industriländerna" är otrolig. De vill ha egen energiproduktion och avfallshantering, anpassat för varje hushåll, fabrik eller annan verksamhet.
Vi kommer att komma efter, för vi tänker för bekvämt. Vi vill inte förändra oss eftersom det kommer att kräva att vi ändrar vårt beteende till något som vi anser är sämre. Vi vill ha el i väggen utan att förstå hur den produceras, spola utan att bry oss om att skiten åker någonstans och äta allt i affären utan några betänkligheter. Det är dags för förändring om vi inte ska utkonkurreras av den nya världen. Där ser man utvecklingsmöljigheter och där anpassar man sig och man har längtat efter den här revolutionen som gör att teknik utvecklas som är anpassad för lokala behov, lågteknologi och driftsäkerhet.
NCC var ett av företagen som verkar ha fattat. Miljöchefen föredrog det nya behovet hos bostadsköpare och hyresrättsavnämare, hållbart boende. Kundernas efterfrågan - ett verkligt eller uppfattat behov? Frågar ni mig så är det ett i allra högsta grad verkligt behov, för miljön men också för den ekonomiska utvecklingen. Framtiden kräver det om vi inte ska utkonkurreras av de nya länderna.
tisdag 9 september 2008
det är en grej som jag vill skriva om
Vi håller på att ta slut på jordens resurser. Du vet att om resurserna tar slut och vi inte längre kan utvinna ur det vi förbrukat i form av avfall och biprodukter går världen under.
Men har du tänkt på det?
Har Du tänkt på det?
Har du Tänkt på det?
low think vs high think
Igår pratade jag med en mamma med fyra barn. Hennes minsta är yngre än Malte och jag tänkte; Hon har hållit på så oändligt mycket längre än jag och har ändå längre kvar. Hon är hemma, hon går till lekparken varje dag och hela hennes värld handlar om barn. Det är bananer och extrakläder och det ena med det andra och jag beundrar henne som nöjer sig och inte får alldeles nippran av att begränsa sin tillvaro till low think (mitt eget begrepp, jämför med low tech). Jag älskar barnen och de ger mig massor men jag vill också ägna mig åt high think annars blir jag alldeles galen. Nu är det fika. En av de viktigaste mötena på dagen. Sen åker jag nog hem.
söndag 7 september 2008
överdjävligt
Det är så svårt att släppa och så svårt att förstå varför. Jag är tvär och otrevlig. Jag skulle ha minglat i min dyra kostym och ätit snittar och druckit bubbel men istället är jag här hemma med en "gårdbandsfestivalen"-t-shirt och flottigt hår. Stackars Ville. NU ska jag skaka av mig obehagskänslorna och inse att det är bara ett jobb. I morgon ska jag ta Hedda till dagis och sedan jobba lite hemma om jag mår bättre. Kanske skriva min avhandling, det måste ju göras under hösten.
Barnen har varit till stugan med Ville idag och sedan gick vi en sväng. Hedda och jag var oense om dagen, jag sa söndag och hon lördag. Hon vill alltid att det ska vara lördag och att hon är fyra år. Som andra alternativ fredag och att man får godis om man sover lite, och då är hon sex år och Malte bara fyra år. Vi gick till IKEA och hon funderade över vad som var IKEA. Taket och alla lamporna var IKEA, golvet och väggarna också. Och alla sakerna. Men inte gubbarna på parkeringen och inte bilarna. Ville och jag tjafsade om vilken väg som är närmast att gå från oss. Vi köpte inte korv på vägen ut och Malte var bara nöjd hela vägen. Hemma är han på träningsläger hela dagarna. Han vill gåträna och behöver ständig assistans. Man ska hålla ena handen eller vända gåvagnen varje minut (när han kör fast mot något). Får han inte som han vill kastar han sig bakåt och skriker. Det kan väl aldrig vara mig de har fått temperamentet ifrån?
fredag 5 september 2008
doktorandstudier
En sak jag tänker på i vår turbulenta tillvaro på högskolan är hur enormt stor påverkan arbetsgivaren kan ha på de anställdas självkänsla. Det är så lätt att, istället för att uppmuntra och stärka, trycka ner och underminera en person. Jag ser det hända just nu, när människor blir hotade om uppsägningar och icke förlängda förordnanden blir det som om deras kompetens och nyttighet är mindre viktig är deras avtal, timplanering och deras vänners respektive utbildning. Man ska kretsas och fackas, förhandlas och synas. Ingen rör på sig. Man sitter och väntar på att någon annan, en utifrån förordnad chef, ska sätta ett värde på huvudet, säga ja eller nej, grönt eller rött. Vi talar om akademiker, kompetenta människor som snarare borde förhandla motbud, se sig själva för den kunskap de besitter och söka sig nya banor. Det är ju bara så vi kan vända värderingen till vår fördel, använda oss själva som truimfkort. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där. Jag vill aldrig vara så rädd att bli uppsagd att jag passivt väntar på mitt pris och under tiden fyller i rätt kolumner och rader för att säkra min position.
Malte vaknade med hela ansiktet fullt med myggbett efter den enorma mygginvasion som nått Sverige. Lilla stackaren. Men inte gnällde han över det, han lekte tittut med tåget medan jag åt frukost och de andra sov. Idag åkte jag senare till jobbet och lämnade Hedda på vägen. Hon är så stolt över dagis och visar mig runt. När barnen skulle gå ut på gården så sa hon; Mamma, nu måste du gå till jobbet! Hon är en kul liten filur, som prosac och losec i ett enda litet levande piller.
torsdag 4 september 2008
storstadspuls
Jag ska försöka dela med mig av eventuella sevärdheter. Resan börjar i Wien på söndag med årets största vattenkonferens. Sedan besöks Vilnius, Paris/Lille, London och Helsingfors för Polluted Peace räkning. I vår avslutar vi med minst en månads vistelse i Peking på Tsinghua University, om IVA beviljar resestödet.
Nu ska jag titta på när vanliga människor gör bort sig i TV. Årets IDOL har börjat och mina sämsta sidor kommer fram. Jag frossar.
onsdag 3 september 2008
då och sen
På somrarna är vi i sommarstugan med mina föräldrar. Mamma har börjat måla korgar igen och pappa spelar den 76:e utgåvan av Civilization på en gammal lap top. Vi lyssnar på när barnen berättar om hur världen är nu, vilka utmaningar som väntar dem, vad som upprör och vad som oroar. Och vi har nog för oss att det var bättre på vår tid. Att framtiden var bättre förr!
tisdag 2 september 2008
skit också
vägra lida
Jag ger järnet på jobbet och tar den enorma chans det innebär att jobba tillsammans med så mycket kreativa människor på en gång. Jag bygger på relationerna, Monica är viktig och Hans Wallin (KCEM) förståss men det finns också många andra som just nu har nyckelroller i jobblivet. Nära samarbeten som leder till bra resultat men som också är trevanden och experiment i sig, som kommer att visa vilka kombinationer som är framgångsrika, kreativa och utvecklande. Människor är så olika och de ger så mycket, bara genom att finnas med och reflektera. Monica och jag skriver tre artiklar med Veronica just nu. Artiklar som är bra för hennes avhandling men också för oss och för framtida strukturer. Vi har Clas och Anders och Mia som är viktiga för den nya plattformen Safety Science Lab. Och vi har Erik Dahlquist. Tänk att så mycket idéer kan rymmas i en person. Vi får hoppas att han inte kvävs i allt det nya, jag tror att hans kreativitet kräver lite frihet för att inte slockna.
måndag 1 september 2008
projektansökningarna tar över
När jag kom hem på jobbet skulle jag som hastigast läsa av mätarna i samfällighetens pannrum då jag upptäckte att det varit inläckage av dagvatten i golvbrunnarna. Så vi fick ägna ett par timmar av måndagskvällen åt att sanera hela utrymmet. Som tur var hade vår kraftstation klarat sig. Sen var det skönt att få läsa om Pettson och Findus en stund innan "Jannelund" kom och grusade Heddas och Maltes ögon. Hedda undrade om Jannelund hade Pippi och Bamse med sig när han kom genom fönstret. Jag sa att jag trodde att han hade det. Vad vet väl jag? Logiken behövs verkligen inte till barnuppfostran, där är det fantasin, flexibiliteten och glädjen som styr och råder.